Blir det plötsligt jättekul. Det är åtminstone min slutsats efter att ha sett Cirkus Cirkörs föreställning Undermän som recenserades av Nummer tidigare under året.
Foto: Mats Bäcker
Publikens reaktioner får mig att fundera på mannens begränsade handlingsområde. Om en man ser ut på ett visst sätt förväntas han agera på ett visst sätt. Om en man till exempel är stor och stark och bär rutig flanellskjorta förväntas han inte jonglera med en fjäder. Om han ändå gör det uppstår en stark laddning. Till och med undertecknad som är stenhårt emot alla former av könsstereotypier kan inte låta bli att påverkas. Likt en Pavlovsk hund reagerar jag och resten av publiken på Södra Teatern på kontrasten mellan den hårda maskuliniteten och den mjuka fjädern.
Det är en positiv reaktion, liknande den jag upplevde när jag läste romanen Harens år av Aarto Paasilinna. En berättelse i vilken huvudpersonen hela tiden bär omkring på en liten harpalt. Sanningen att säga skulle de tre undermännen kunna vara sprungna ur en roman av Paasilinna, udda, utanför och melankoliska som de är. I likhet med Paasilinnas huvudpersoner är de vad man i folkmun brukar kalla ’riktiga karlar’. Och liksom huvudpersonen i Harens år gör de det icke väntade av män i rutiga flanellskjortor. Jag undrar om inte succén för Undermän beror på en kollektiv önskan att sådana män skall göra sånt de enligt rådande könsstereotypier inte kan göra.
Därigenom blir föreställningen Undermän ett enda stort Yes we can!