Jag håller verkligen med Anna Hedelius när hon i sin recension upplever ett slags filter mellan sig själv och de simmande männen i Efva Liljas föreställning. Jag undrar om inte kännslan av avstånd beror på att koreografen har haft svårt att komma till rätta med själva konstsimmet.
Vad jag menar är att konstsim, i likhet med tävlingsdans, tillhör underhållningskulturen. När man tänker ’konstsim’ tänker man inte på stora konstnärliga upplevelser utan på Ester Williams och krystat leende uppsminkande simmande unga kvinnor i minimala baddräkter.
Ändå är det i konstsimsavsnitten som föreställningen verkligen (äntligen) lyfter. I dessa avsnitt visar männen att de är konstnärer, om än i en något udda konstform. Och att konstsimmet faktiskt är en scenkonst värd att ta på allvar. I nästa föreställning hoppas jag att männen samabetar med någon som liksom de själva tror på konstsimmets möjligheter.
Här hittar ni video när de simmande männen utövar sin konst.
